Texten är skriven Miranda Oude Tanke / Djurfristad Sävidsbo och publiceras här med hennes godkännande. Tack!
2011
Att vilja ge ett undernärt djur generöst med foder är en helt naturlig reaktion men kan ha förödande konsekvenser om inte vissa faktorer tas i akt. ”Refeeding syndrom” (åternäringsyndrom) är ett livshotande överbelastningssyndrom som kan uppstå hos svårt till måttligt undernärda individer som ges mer näring än vad vävnaderna förmår att metabolisera.
Syndromet observerades för första gången hos undernärda japanska krigsfångar. Tragiskt nog överlevde de fruktansvärda händelser för att sedan drabbas av akut hjärtsvikt på grund av plötslig tillgång till stora mängder mat. Inom djurhemsmedicin är utmärgling på grund av svält oftast aktuellt vid vanvårdsärenden och hos djur som har blivit inlåsta i utrymmen utan tillgång till mat och vatten. Det kan också vara aktuellt för patienter som har genomgått en längre period (> 5 till 10 dagar) av fasta eller anorexi av någon anledning.
Effekter av svält
Vid svält bränner kroppen kolhydrater, fetter och proteiner, i nämnda ordning. Proteiner bränns sist för att bevara viktiga proteinsträngar så länge som möjligt. Elektrolytbalansen i blodets serum upprätthålls genom att intracellulära joner som kalium, fosfor och magnesium transporteras ut till blodbanan, vilket gradvis leder till en total utarmning av dessa elektrolyter i kroppen, samtidigt som blodets serumvärden kan vara normala. Olika organ drabbas av långvariga rubbningar i elektrolytbalansen vilket leder till nedsatt funktion av bland annat hjärta, njurar och immunförsvar.Komplikationer vid ”refeeding”
De stora komplikationerna vid refeeding är relaterade till elektrolytstörningar i blodets serum, särskilt hypofosfatemi, hypomagnesemi och hypokalemi (onormalt låga halter av fosfater, magnesium och kalcium i blodet).Mekanismen varierar, men i allmänhet fungerar det så att när ett utsvultet djur får i sig mycket glukos eller kolhydrater så frisätter kroppen insulin vilket gör att det transporteras glukos, fosfat, andra elektrolyter och vatten från blodbanan till cellerna vilket kan leda till svår brist på elektrolyter i blodet. Komplikationer till detta kan omfatta de kardiologiska, hepatologiska, hematologiska, neurologiska, respiratoriska och skelletala systemen i kroppen.
Helst bör serumelektrolyter kontrolleras minst en gång per dygn de första 5-7 dagarna efter att djuret fått tillgång till mat, speciellt om komplikationer uppstår. Tecken att vara observant på inkluderar muskelsvaghet, neurologiska störningar (svaghet, kramper, koma) och hjärtsvikt.
Utöver dessa tecken kan hypofosfatemi orsaka hemolytisk anemi (onormalt stor förstörelse av röda blodkroppar) och hypomagnesemi kan orsaka irritation eller aggression. Om något av dessa symtom observeras krävs det korrigering av elektrolytbalansen genom vätsketerapi och noggrann övervakning av djuret.
Andra refeeding komplikationer kan inkludera vätskeöverbelastning på grund av nedsatt hjärt- och njurfunktion, särskilt när ökade insulinnivåer leder till minskat natrium- och vattenutsöndring. Tiaminbrist kan också vara ett problem. Eftersom tiamin är ett s.k. co-enzym i kolhydratmetabolismen, förvärras Refeeding syndromet hos katter som har tiaminbrist och matas med kolhydrater. Detta kan i sin tur leda till Wernickes syndrom (akuta neurologiska symtom som okulär störning, ataxi eller koma p.g.a. tiaminbrist). Atrofierad (skrumpnad) tarmludd kan försämra absorptionen av tiamin och katten bör få tiamintillskott parenteralt (per injektion).
Vem är i riskzonen?
- Alla djur som är undernärda.
- Djur som har fastat i > 5-10 dagar oavsett kondition.
- Djur som har förlorat mer än 10 % av kroppsvikten under mindre än 2 månader.
- Djur med hepatisk lipidosis (fettlever), diabetisk ketoacidos (rubbning i syrabas- och elektrolytbalansen pga okontrollerad diabetes) och hyperadrenokorticism (överproduktion av kortisol i binjurebarken) löper en ökad risk.
Utveckla en utfodringsplan
En diet för undernärda djur ska vara fettrik och kolhydratfattig, med adekvat kalium, fosfat och magnesium. Ge i första hand ¼ del av RER behovet (Resting Energy Requirement dvs. energibehovet vid vila) uppdelat i sex små måltider per dag. Mängden ska ökas med 1/8 till ¼ av det totala behovet under flera dagar.Som nämnts tidigare bör tiamin ges per injektion. Andra tillskott är normalt sett inte nödvändiga. Refeeding syndromet uppstår oftast inom de första 3-7 dagarna efter att djuret fått tillgång till mat igen.
Antalet utfodringar kan minskas medan man gradvis ökar mängden med mat under de första tio dagarna tills dess att djuret kan få fri tillgång till mat (med undantag av s.k. hetsätare).
Undernärda djur har nedsatt immunförsvar. Djurhemsdjur bör därför helst placeras i fosterhem eller i ett utrymme som är skilt från sjuka och nyintagna djur.
Referenser
Hearing SD. Refeeding syndrome. BMJ. Apr 17 2004;328(7445):908-909.Crook MA, Hally V, Panteli JV. The importance of the refeeding syndrome. Nutrition. Jul-Aug 2001;17(7-8):632-637.
Remillard RL, Armstrong JP, Davenport DJ. Assisted feeding in hospitalized patients: enteral and parenteral nutrition. In: Hand MS, Thatcher CD, Remillard RL, Roudebush P, eds. Small Animal Clinical Nutrition. Marceline, Missouri: Mark Morris Institute; 2000:351-400.
Wortinger A. Refeeding syndrome: when good food goes bad. Paper presented at: International Veterinary Emergency and Critical Care Symposium, 2003.
Allen TA, Toll PW. Medical Implications of Fasting and Starvation. In: Kirk JH, Bonagura JD, eds. Current Veterinary Therapy XII. Philadelphia: WB Saunders; 1995:53-59.
Stull C. Nutrition for rehabilitating the starved horse. The Horse Report. July 2003;21(3).
Publicerad med tillstånd av University of California, School of Veterinary Medicine, Shelter Medicine Program