Jag var knallsjuk i Köpenhamn för en tid sedan. Det hade kunnat gå väldigt snett. Igår fick jag ett brev från SOS alarm med ett kort referat av inspelningen av samtalet samt en beskrivning av vad de hade planerat. Det var lite otäckt att läsa och få minnesluckorna tilltäppta. Men det var också gott att få rätt.
Jag började må illa redan på festen lördag kväll tillsammans med simmarna. Jag gick hem tidigt i tron att det var matförgiftning och lade mig för att sova. Mina rumskompisar dundrade in vid 01:30 - jag var fortfarande vaken.
Framåt 02:30 började jag bli riktigt sjuk. Jag bosatte mig på toaletten och satt hyperventilerande av smärtan i över två timmar. Jag kunde inte sitta still. Det var lika smärtsamt som att föda barn, Jag var sjöblöt av svett. Inget av det "förgiftade" ville ur min kropp. Jag fick med tvång göra mig av med ballasten. Jag lade mig på stengolvet periodvis för att få svalka. Jag var dessutom rädd att svimma och slå i huvudet. Kroppen skakade av smärta. Efter en sista forcerad kräkning gick jag och lade mig. Det kändes lite bättre då. Mina kompisar skulle upp vråltidigt. De tog farväl. Jag kunde ju inte åka. De fixade en sen utcheckning för mig. Vi trodde alla då att det var en simpel matförgiftning.
Smärtan tilltog - jag var ensam
Smärtan tilltog men då även i ryggen och övre delen av magen. Jag har haft sju gallstensanfall tidigare och kände delvis igen smärtmönstret. Detta var dock oändligt mycket mer intensivt. Jag har heller aldrig haft ont i nedre delen av magen eller spytt vid gallstensanfall. Jag tog dock den medicin som alltid brukar hjälpa men den hade ingen som helst effekt. Jag började bli lite orolig.
Jag funderade på att kontakta de två vänner jag har i stan men slog det ifrån mig. En packade för avresa till Israel. Den andre var svår att nå. Jag tvekade dessutom att släppa in en vän på rummet. Det hade känts förnedrande att be om hjälp att packa ihop mina prylar inför vidare transport till sjukhus. Jag ville inte heller visa mig rödgråten och svullen i detta eländiga tillstånd.Jag funderade på om försäkringsbolaget kunde stå för en extra övernattning så jag ringde dem. Då skulle jag slippa utcheckningproblemet. Det blev dock stort pådrag när de fattade hur dålig jag var. Jag blev överkopplad till SOS alarm.
Växeln på SOS - en Kafka-roman
Något gick fel här. Jag hamnade i växeln istället för hos en svensktalande person. Jag förväntades klicka mig fram med mobilen. Det var bara det att min touch screen lade av då den var våt av tårar. Korta stunder funkade den men jag råkade dessutom välja fel några gånger. Jag hade ju så sanslöst ont. Det fanns inget sätt att komma tillbaka till huvudmenyn. Det kändes som Kafkas bok "Processen" d.v.s oändlig långa korridorer och sanslös vanmakt. Nu började paniken närma sig.
Med jämna mellanrum kom det in en röst och frågade:
"Are you still there?"Det kändes som ett hån....varför kopplade de mig inte till en människa efter tjugonde frågan?
"Yes" svarade jag...gång på gång
Jag hamnade till sist hos en dansk dam. Denna kvinna fattade omgående hur illa det var och ville ha in mig på sjukhus. Dock gjorde hon ett misstag här. Hon bad mig ringa receptionen och fråga om hotellet hade en läkare till hands. Något jag fann högst osannolikt men hon framhärdade i detta. Vi överens om att jag skulle ringa receptionen och SOS-damen skulle ringa tillbaka en halvtimme senare. Jag kände mig trygg.
Receptionen på hotellet
Jag ringde receptionen som först hade problem med min sena utcheckning - den måste man beställa redan vid incheckning (!). Jag försökte förklara hur sjuk jag var men receptionisten begrep inte trots min referens till SOS-alarm. På nåder fick jag tiden förlängd ytterligare. Någon läkare hade hotellet givetvis inte till hands så jag fick numret till allmänna sjukvården. Jag var inte i skick att gå den vägen. Jag tänkte att jag inväntar SOS alarms telefonsamtal.
Jag tuppade av efter en sömnlös nattSOS miss
Smärtorna var något mindre.
Mobilen var satt på max ljudvolym.
Jag vaknade fem timmar senare utan ett enda missat samtal. Jag funderade på att ringa SOS men upplevelsen med växeln avskräckte mig. Jag tänkte att det var bäst att ta mig över bron fortast möjligt. SOS hade även antytt att jag skulle köras över bron för att förenkla detta med hanteringen av vårdkostnaden.
Krisens faser
Jag tog mig hem som i trance. Jag kissade "falurödfärg" när jag kom hem utan att fattat ett dugg. Jag slog det ifrån mig. Jag lade mig att sova och försökte jobba hemifrån nästa dag. Jag var fortfarande inkapslad i en fördröjd chock.
Vid lunchtid måndag fick jag ett tråkigt meddelande av en helt ovetandes vän. Det gick in intellektuellt sett men lades på högen av obearbetat material. Jag var "låst" mentalt.Jag jobbade som i dvala även nästa dag. Frampå eftermiddagen insåg jag vidden av SOS alarms miss. Om jag varit dödssjuk så hade ingen fångat upp mig. Hotellet hade inte gått in i rummet fören sen eftermiddag på grund av den sena utcheckningen. Jag hade inte kontaktat mina vänner på orten. De som reste ifrån mig trodde det var maginfluensa och var helt obekymrade.
Full kris
Nu kom krisen med full verkan gällande sjukdomen: smärtupplevelsen, rädslan och den felaktiga hanteringen. Den tyngdes ytterligare privata bekymmer. Det blev fritt fall.
Jag ångrade nu djupt att jag inte hade kontaktat en lokal vän. Dvs om jag hade kunnat.
Jag hade inte förmåga att formulera ett vettigt meddelande - det gjorde för ont.Tanken att om jag hade kontaktat min vän gav en känsla av "sliding doors"...
Jag hade inte fungerande tangentbord - det var ju blött av tårar.
Jag hade inget telefonnummer.
Jag hade kanske inte varit helt ensam.Jag var småskakig dygnet runt i tre dagar - precis som efter ett adrenalinpådrag. Jag sov inte. Jag kunde inte fokusera. Jag mådde illa. Magen vände sig på mig. Tack och lov hade jag några stackars Stesolid att ta. Sömntabletter hjälpte inte ett skit på natten. Fortfarande fattade jag inte att jag skulle söka sjukvård. Jag hade mentalt tunnelseende mitt i chockverkan. Jag skyllde min sjukdom på allt möjligt som var lätt att begripa....allergi....matförgiftning...whatever.
Jag hade haft en kontaktpunkt som gett trygghet.
Jag hade sluppit delar av detta trauma.
Jag hade kanske kunnat undvika en framtida onödigt tuff grundstötning.
Jag var hemma resten av veckan. På fredagen ringde jag min vårdcentral. Där var fullt. På måndagen kom jag dit och prover togs. Det var väl sent så någon definitiv diagnos finns ej. Dock uteslöts eventuellt pågående njursjukdom eller infektion av de vanligare slagen. Det kan ha varit njursten. Det kan ha varit gallsten fast då sjufalt värre än tidigare. Det kan ha varit något helt annat.
Under följande veckor fokuserade jag på att lappa ihop mig. Jag bearbetade delar av det som hänt i form av skrivande för byrålådan. Jag jobbade hemma för att minska stressen. För cirka en vecka sedan insåg jag dock att jag ville veta vad som hänt på SOS alarm. Jag skickade in en fråga. Jag behövde ett avslut.
Avslutet med SOS
Jag fick igår ett kort referat av samtalet. Det gjorde ont att läsa de delar som jag förträngt eller helt glömt. Jag har flera minnesluckor under dessa timmar.Fel nummer
De hade skrivit ner en siffra fel i telefonnumret trots att jag rättade det vid samtalet. De hade försökt ringa men avslutade ärendet med att skicka ett SMS till samma felaktiga nummer innehållandes deras eget telefonnummer. (Varför fick jag det inte från början?)
De skrev att mitt försäkringsbolag var stängt p.g.a helgen och att de inte kunde få fram mitt telefonnummer den vägen. Men Länsförsäkringar har ju ett dygnet-runt-nummer. Det var ju det numret jag använde.
Fel instruktioner
De gjorde ont att läsa att de gett mig fel instruktioner, De skulle ha bett mig ringa receptionen för att beställa fram en ambulans - inte kolla om de hade en läkare.
Upprättelse
Totalt sett känns det svar jag fick som upprättelse genom att SOS bad om ursäkt och informerat personalen om de fel som begåtts. Detta får inte hända fler personer. De skrev:
"All calls to this number is being directed to SOS International depending on what option you choose on your phone, if you don’t make a choice you will be directed to a case worker. We are sorry that your keyboard wasn’t working."
"We completely understand and acknowledge that you have been in severe pain and stress, our case worker tried to suggest several solutions but should have informed you that you should ask the reception desk to arrange for an ambulance for you, and deeply apologize that this did not happen.
We have informed the responsible team leader that it is very important that a case worker repeat all vital contact information to ensure that we have correct information. You are right that the case worker should have contacted your hotel to follow up. We are sorry that it did not happen."