Vid korsvägen en fredagkväll så vinglade jag och kollegan ut från In Contro vid Korsvägen. Afterwork i kvällsolen på denna hållplats är en lätt sak att smälta. Man kliver av en hållplats - tar två glas - och åker raka vägen hem strax efteråt. Känns det som i alla fall. Tiden går fort då man har kul.
Denna gång när vi fnissade på hållplatsen fick vi syn på en stackars hund som satt och frös. Den sökte skydd och värme mellan husses ben. Jag frågade hur det kom sig att den frös det är ju sommar? "Han har just duschat" svarade ägaren och vi alla brast ut i skratt.
Likheten dem emellan var slående. Sådan hund sådan husse. Den flärdfullhet som finns i hundens gener gick igen i husses klädstil och sinne för detaljer. Jag bad om att få fotografera - det fick jag. Jag bad om att får skriva en rad - det fick jag också.
Det visade sig att fjärilshunden och dess ägare skulle samma väg som jag. Ända till Kungälv. Med respekt och nyfikenhet tog vi del av varandras historier. Husses mest...men jag fick en del nya perspektiv på en del händelser i mitt liv. Jag fick höra hans historia kantad av problem och oförstående människor samtidigt som han själv var så oerhört medveten om allt. Orsak, verkan - allt. En oerhört skärpt kille.
Jag lärde mig mycket denna stund på sisådär 30 minuter.
En sak husse berättade var hans sinne för detaljer. Han passade då på att visa sina smycken. Det som de flesta ser som en smyckad hand mindes han själv i sin allra minsta beståndsdel. Varenda ring på kedjorna, varenda sten på ringarna - varenda krumelur i dekoren. Att suga i sig all den information och minnas den kan vara en belastning. Och att ständigt gå omkring och se allt med denna detaljskärpa kan vara överväldigande när hjärnkapaciteten kanske behövs till andra saker. Att ha svårt att värja sig för alla intrycken - de tar över sinnet - kan jag känna igen mig själv. Kanske inte alltid - men periodvis.
Under tiden vi pratade kröp det lilla djuret innanför västen. Såväl husse som hund frös. På golvet i bussen stod en vadderad hundkorg i form av chique handväska. De skulle på fest och bäbisen hade med sig sin egen resesäng. Mobiltelefonen ringde ideligen gällande drickabeställningar, ankomsttider och annat. Jag log åt att husse verkade ha ett rikt socialt liv och därmed antagligen jycken med. Kärleken lyste mellan dem.
I Kungälv hoppade de av. De fladdrade i väg i det halvskumma ljuset - två nattfjärilar med magiska färger men tyvärr i ett frekvensband som vi vanliga dödliga ej kan se. Visst kan alla se det yttre skalet - det pråliga dagsfjärilsskalet - men det inre är fördolt för de flesta. Jag är glad att jag fick se lite av detta och jag fick också några berikande bitar till mitt eget livspussel.