Jag lämnade av äldsta dottern på gymnasiets skolbal. Hon var strålande vacker i klänningen vi köpt redan i januari. Med håret uppsatt som i en exklusiv modetidning åkte vi till havet för att fotografera henne. Hon var vacker som jag vet inte vad ....lite tårögd stod jag där med kameran i högsta hugg...
klick klick klick klick klick...blixt på i motljuset
klick klick klick klick klick klick klick klick ....vrid där, le lite mer
attans fel exponeringläget....fipplar lite med knapparna
klick klick klick klick....andra hållet vrid ansiktet häråt...
justerar exponeringen för att klara motljus utan blixt...fast det gjorde jag inte ändå
klick klick klick klick klick klick klick klick klick klick klick klick ...
Kameran älskar henne som alltid.
Precis som jag och alla andra
Precis som alla grabbarna vid hennes fötter
Hon vill sätta sig ner på huk och lyfter kjolen. Jag ser skorna....de skor som M.L köpte i Libanon tre veckor innan hon dog. De skor som skulle ha varit på dotterns fötter på flickans egen begravning fast kylan satte stopp den gången. De skor som nu skall på skolbal.
Jag känner hur tårarna börjar spränga i ögonvrån...lyfter kameran....nej hon får inte se detta...jag klär på mig "yrkesrollen" och betraktar genom linsen. Jag svär - varför gråter jag alltid ensam?
klick klick klick klick klick...jag går runt henne och kameran älskar henne igen
Jag kör henne till skolan där alla samlats till gemensam avfärd. Det ser ut som Nobelfesten - alla i smoking och långklänning. Hon kliver på bussen och vrider sig lätt. "Proffsfotografen" är självklart närvarande. För att dölja tårarna bland annat....men denna gång för att hon är flygfärdig.
Hon ser mig över axeln och ger mig ett sprudlande leende ...fast jag är för sen...tagen av situationen.
Man har bara sina barn till låns.